My hero
Kortfattat för er som inte känner till storyn:
"Planet med 45 passagerare ombord, kraschar i bergen på 3500 meters höjd. Nando Parrado, en vanlig 23-årig kille från Uruguay, en av de överlevande, beskriver hur han tillsammans med sina kamrater kämpade för livet i kyla och snöstorm mot hunger, skräck och depression."
__________________
Du är min hjälte, verkligen. Min största förebild, min idol och, helt seriöst, en del av mitt liv. Jag har varit facinerad av din historia sedan jag såg filmen alive någon gång i slutet av 2004. Några månader senare började my obsession for real. Jag har velat läsa boken som filmen är basserad på under flera års tid, jag har letat efter den på biblioteket, både på svenska och på engelska, men aldrig sett den. Någon gång i vintras/våras kom mamma hem från biblioteket med en helt nyskriven 7-dagarslåns-bok, och guess what? Nando Parrados egen historia om olyckan och allt runtomkring.
Jag läser inte gärna böcker om jag inte är tvingad till det, det låter otroligt barnsligt i know, men så är det. Jag blir bara rastlös av att läsa en bok, men Miraklet i Anderna nappade jag snabbt som attan åt mig från mamma. Hon blev aningen chockad, jag läser aldrig böcker och plötsligt börjar jag läsa en djup, ganska tjock bok som hon har lånat. Haha ja men så vart det. Och behöver jag ens säga att det är den bästa boken jag läst?
Något som var lite roligt var att jag och Maja blev intervjuade i radio om vilka böcker vi läste och sådär, samtidigt som jag läste den, så jag fick till och med berätta om historien för hela svenska folket. Det hade jag väl aldrig kunnat drömma om, haha.
Anledningen till att jag skriver om detta just idag är för att det faktiskt är Nandos födelsedag idag.
Happy birthday my hero , i wish you the best of luck with everything. <3
Jealous
Let the picture speak for itself
:>
I'm in deep debt without you I wouldn't survive <3
Ibland är ni verkligen de enda på jorden som kan få mig att le. Hur dåligt jag än mår får ni mig alltid att känna en smula lycka i tillvaron. Utan er skulle jag dö, jag skulle tyna bort. Nu tänker ni säkert att "ja sure, dom ser bra ut, men so what?", och det tycker jag mycket riktigt, jag menar who doesn't? Men det är verkligen inte varför these guys betyder så otroligt mycket, det är något annat, som jag inte kan sätta fingret på. Bra personkemi? Haha, jag vet knappt vad det betyder, men jo kanske det.
Nu när allt är skit för övrigt är ni något av det största jag lever för. It's true.
Det var bara det jag ville säga <3
Heaven is a place nearby , so I won't be so far away
You just faded away
You spread your wings, you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart
Always
6 år sedan.
Idag är det 6 år sedan du dog.
Du var den bästa mormor man kunde ha,
du fanns alltid där och ställde upp för mig och mamma.
Du förtjänade att få leva längre. Att få ha ett långt och lyckligt liv.
Du var inte bara som en mormor för mig, utan också som en
extra-mamma och som en nära vän.
På ett sätt är det skönt att veta att du aldrig blev riktigt sjuk,
att du dog lungt och fridfullt i en sjukhussäng, och förmodligen aldrig
kände någon smärta. Hade du levt nu så hade du varit nästan 88 år,
en ålder som inte många människor är friska när de når, om de når den alls.
Du slapp i alla fall sitta på ett ålderdomshem och tyna bort,
som så många andra gamla tyvärr får idag.
6 år som sagt. Det kan kännas som en lång tid, och det gör det på ett sätt.
Men fortfarande går det inte en ända dag utan att jag tänker på dig, och jag
saknar dig enormt mycket.
Ville bara säga det.
Vila i frid, mormor jag älskar dig .
If tears could build a stairway and heartache make a lane
I would walk the path to Heaven and bring you back again
<3
You spread your wings, you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart
Always
6 år sedan.
Idag är det 6 år sedan du dog.
Du var den bästa mormor man kunde ha,
du fanns alltid där och ställde upp för mig och mamma.
Du förtjänade att få leva längre. Att få ha ett långt och lyckligt liv.
Du var inte bara som en mormor för mig, utan också som en
extra-mamma och som en nära vän.
På ett sätt är det skönt att veta att du aldrig blev riktigt sjuk,
att du dog lungt och fridfullt i en sjukhussäng, och förmodligen aldrig
kände någon smärta. Hade du levt nu så hade du varit nästan 88 år,
en ålder som inte många människor är friska när de når, om de når den alls.
Du slapp i alla fall sitta på ett ålderdomshem och tyna bort,
som så många andra gamla tyvärr får idag.
6 år som sagt. Det kan kännas som en lång tid, och det gör det på ett sätt.
Men fortfarande går det inte en ända dag utan att jag tänker på dig, och jag
saknar dig enormt mycket.
Ville bara säga det.
Vila i frid, mormor jag älskar dig .
If tears could build a stairway and heartache make a lane
I would walk the path to Heaven and bring you back again
<3